Ödmjukhet är storhet


Ödmjukhet är inte att nedvärdera sig själv, utan det är förmågan att känna igen och kunna buga sig inför andras storhet med en sann uppskattning. Ödmjukhet kommer fram när jag respekterar mig själv, inte för mina roller eller prestationer utan för vad jag är innerst inne: ett välvilligt fredligt jag, som inte är beroende av godkännande från andra. Ödmjukhet blir en sköld som skyddar mig från att känna mig upprörd eller hotad, när jag kritiseras eller ifrågasätts. Med självrespekt och ödmjukhet är det uppenbart att jag kan göra misstag som alla andra och att jag har råd att be om ursäkt. När jag är säker på insidan behöver jag ingen ego-väktare för att försvara mig och slå tillbaka. Jag tar inte mig själv på stort allvar. Jag är lätt om hjärtat, eftersom ödmjukhet skyddar mitt hjärta med fred och tolerans och låter det växa till att omfatta alla precis som de är. Jag känner mig förbunden med allt levande och min förmåga att bry mig om och stödja många andra utvecklas. Så här skapas sanna ledare. Det handlar inte om att lämna ett intryck på andra, utan om att tjäna ett syfte högre än mig själv och istället låta dygder röra vid andras hjärtan.

Hur utvecklar man ödmjukhet?

Utveckla självrespekt. Upptäck, erkänn och respektera vem du är inners inne, ur ett andligt perspektiv. Upptäck det jag som finns bakom dina dagliga roller, bakom ditt ansikte, det levande medvetande som har potential till stor godhet. Ta dig tid till att reflektera, sakta ner tankens hastighet. Gå ut i naturen och upplev tystnad, upplev känslan av evighet och knyt an till det du värderar högt i livet.