Hur transformerade Mandela sina känslor?

'Mandela - vägen till frihet' är en fantastisk film som väcker många tankar. En sak som filmen inte visar, som nog är svårt att visa på film, är den inre transformation Nelson Mandela genomgick under sin långa tid i fängelse. Han hamnar i fängelse som 'terrorist', lika arg och upprorisk som folket han uppviglat i protest mot apartheid och förnedring. Han kommer ut klartänkt, lugn och oerhört vidsynt. Han kan räkna ut konsekvenser och sätta sig in i sin förtryckares känslor. Men framför allt har han lyckats transformera sina egna känslor. När jag såg scenerna från Robben Island funderade jag över hur länge jag skulle klara av en sådan upplevelse, i vetskap om att det var på livstid. Jag skulle faktiskt lätt kunna tänka mig att jag dog av depression och nervkollaps bara inom några veckor. Att hans hustru Winnie, som även hon levde under brutala omständigheter, närde ett sådant hat och längtan efter att ge igen, är lätt att förstå. Majoriteten av oss skulle reagera så och därför har vi en värld med så många konflikter som hela tiden får nytt syre. Vrede och hat ger oss tyvärr en känsla av att vara levande och att ha ett mål. Det är mycket tragiskt, men vi känner alla till den känslan, trots att den aldrig leder till annat än mer konflikt. Mandelas förmåga att kontrollera sina känslor och sina sinnen var unik. Utan den hade han aldrig sett vad han såg, bortom sig själv, ur den andres perspektiv. Utan den hade han hade aldrig kunnat spela den roll han spelade, hur stor hans medkänsla och empati med andra än var. Det var hans förmåga att transformera sin egen vrede som visade honom en tydlig väg, den enda vägen ut ur helvetes-cirkeln av blodiga konflikter, mot fred och försoning.

Det är lätt att tro att fred och försoning är den feges väg och att det handlar om svaghet och undergivenhet. Mandela blev starkt kritiserad av många av sina egna, för att de tolkade hans agerande så. Han kritiseras faktiskt än idag, av vissa, för att ha varit bedragaren som gick över på motståndarens sida. Men han var inte rädd för vad andra tyckte, han sa tidigt 'Ni har valt mig till er ledare. Så jag kommer att säga till när ni gör fel. Ni gör fel nu!' Att be ett förtryckt, misshandlat och rasande folk om att försonas med och att förlåta sina förstryckare kan minst sagt verka magstarkt. Och farligt. Hans stora säkerhet låg i att han själv hade lyckats att förlåta, först. Han visste att det var möjligt. Han hade smakat den inre frihet och värdighet som försoning bär med sig. Den som förlåter blir själv fri, och först fri. Det är ingen byteshandel där du är beroende av vad du får tillbaka. Det är ett självständigt val som du gör oavsett om den andre inte förstår eller tackar dig. Det handlar om en inre upprättelse som själen ger sig själv. Den är en tillfredställelse som inga utmärkelser från omvärlden kan ge, därför att den bygger på sanning. Omvärlden känner oss aldrig riktigt som vi är, men på insidan märker vi alltid när vi gör vad vi verkligen borde göra. Mandela var en gigant för att han hade moraliskt mod och med det följde en djup självrespekt. Ödmjukhet är ett tecken på inre rikedom.

Hur transformerade Mandela sina känslor? Vad var det som hände inom honom under tiden i fängelse? Jag har inte svaret på den frågan, men den intresserar mig. Den är spännande. Mycket spännande. Vi kan förändras av upplevelser, men transformation är ett inre val. Förlåtelse, försoning och transformation hör alla ihop. Mandela mötte många saker i sin tid i fängelse, men kanske mötte han framför allt sig själv och sitt eget förflutna. Kanske var det hans mod att se sig själv utan förställning som gjorde det möjligt för honom att välja försoning, först av allt med sig själv. Det är transformation. När vi försonas med oss själva finner vi sinnesfrid. Att försonas med omvärlden är då mycket lättare.

Kan jag transformera mina känslor? Kan jag försonas med mig själv? Kan jag förlåta alla dem som jag uppfattar har gjort mig orätt? Vi sitter alla i våra personliga fängelser i formen av olösta konflikter. De kommer att hålla oss fängslade och ofria ända fram till den dag vi är redo att möta oss själva utan förställning. Jag längtar efter den frihet och storsinthet som Mandela utstrålar. Jag inte bara kan men jag måste följa i hans fotspår när det gäller förlåtelse och försoning. Det är inte rätt att sätta sig på åskådarplats för att bara beundra någon annan. Jag vill också bli fri och visa vägen till frihet!

Reflektioner av Lotta Arbman